Söndagen 15 april var det premiär för vår bil, för säsongen med Nordic six hour Cup och framför allt var det premiär för vårt nya team. Tre tjejer bakom ratten och tre gubbar i depån. Det är vi som är Lipstick Racing.

 

Vi åkte till Kinnekulle med förväntningar, nerver och lite ångest på det. En nyttig blandning för att stå på tå. Det var nu som vinterns teorier om att skapa ett tjejteam i långlopps racing skulle omsättas i praktiken. Det är inget konstigt med att tjejer kör racing, det finns hur många som helst som kör folkrace, sprintrace, motorcykel, rally, rallycross… Men det är inte så många som kör långlopp – och inte så många team som bara körs av tjejer.

Såhär summerade Hanna första racehelgen; -”Mina förväntningar och tankar var mer att få bilen att hålla och känna in hur den skulle fungera på en sådan bana som Kinnekulle är med många kurvor och dolda krön men även att bytena skulle fungera oss förare emellan. Under racet var jag mer fokuserad på att förbättra tekniken och få bättre tider när man lärt känna banan. Efter racet när vi gick i mål var bara ren och skär glädje. Att vi sedan placerade oss bra var en bonus och inget jag räknat med. Nu kan vi bara bli tightare och bättre som team och bilen kan bli snabbare med justeringar.”

 

Hanna var den som tog starten och första passet bakom spakarna. Hon fick starta på standard däck framtill medans ett par spacers transporterades till Kinnekulle i ilfart (tack så mycket). Anledningen var att dimensionen 205 bredd aldrig hade monterats på bilen innan racet, vi hade bara testat med 195 bredd och nu tog det i fjäderbenen i och gnuggade precis. Tre millimeter spacer ordnade den saken till pass två.

 

Jenny summerar sin resa fram till första racet;”Det har varit en spännande och rolig resa under hösten och vinter, då vi är tre tjejer som byggt vår första racingbil. Och vi är det första team med enbart tjejer inom endurance racing, och vi hoppas att fler tjejer vågar ta steget och vara med att köra med killarna. Tack vare våra mekaniker (min sambo är en av dom) med stort intresse av racing och kunskap inom bilbygge och alla våra sponsorer, så lyckades vi bli klara med vår bil i tid. Det har varit många timmar i garaget under vintern. Två veckor innan första tävling, besiktades vår bil genom SBF (Svenska Bilsports Förbundet) och vi fick ett positivt besked: Godkänd. Med en vecka kvar till tävling, så testkörde vi bilen på Björkviksring för första gång, så vi kunde känna vad som behövdes justeras. Vi kände en obalans i bakdelen vid hård inbromsning, så vi fick sänka bakaxeln för att få mer stabilitet vid inbromsning. Lördagen den 14 April åker hela teamet till Kinnekulle ring, förbereder oss inför tävlingen dagen efter, vi gjorde bl.a en kontroll besiktning på kvällen.
Söndag 15 April, tävlingsdagen. När jag vakna kl 06,00 på morgonen, så var det kallt och mulet, jag tar en kopp kaffe och försöker vakna till, jag känner små fjärilar i magen som bara ökar under fm. Vi ställer i ordning bilen i depån på banan, vi tjejer hade inte bestämt vem som skulle börja med starten, så det blev lottning, och jag blev förare nummer två för byte.
Ett förarmöte är obligatoriskt vid alla tävlingar, efter detta möte fick vi alla förare testa banan i ca 30 min innan start. Nu närmar sig starten till en 6 timmars lång körning, full koncentration och fjärilarna i magen är väldigt STORA nu…. Starten går, och jag gör mig redo för ett förarbyte genom att sätta på handskar, hjälm och hybridskyddet fast i hjälmen, så vi kan göra ett snabbt förarbyte. Bilen rullar in i depån, då minskar mina fjärilar i magen och koncentrationen ökar och blir mer och mer fokuserad och laddad. När jag väl är fastspänd och klar för att köra, stängs min dörr… då kommer adrenalinet, gasen i botten…
Vi kör i 6 timmar, svetten rinner, tillslut kommer målflaggan, vår bil höll alla 6 timmar och det var vårt mål. Våra mekaniker finns runt oss hela tiden när vi rullar in i depån, som känns väldigt tryggt, dom är snabba och hjälper till med förarbyte genom att hjälpa till att sätta fast alla säkerhetsbälten och se till att vi har sladden i hjälmen så vi kan ha kontakt via radion, då vi har intercom hjälmar. Dom peppar oss hela tiden medans vi kör, Killarna hjälper till med tankningen och rättar till saker som behöver justeras, dom är jätteviktiga för oss. Det var 11 startande bilar och i 4 olika klasser, vi kom 5:a totalt, 4:a i vår klass.
Efter tävlingen är vi väldigt nöjda med vår placering, vi är trötta och börjar känna träningsvärken i armarna, bröstet och i ryggen. Nu laddar vi för nästa tävling och lite justeringar på bilen innan tävling den 27 Maj på Gelleråsens motorbana. Hoppas att vi ses!”

Rent tekniskt fungerar i detta läge allt med bilen som det ska. För att köra. Vi har på något sätt lyckats att slita av kablarna till intercomen när det blev dags för andra förarbytet och tredje föraren i racet Eeva att ta sitt första pass. Hon åker ut på banan i total radiotystnad.

 

Eeva summerar tävlingen på Kinnekulle; -”Tankarna fladdrar mellan kurvor, bromspunkter och raksträckor hela morgonen. Jag känner ingen nervositet, varför? Samtidigt som känslan blir starkare av, vad är det jag håller på med egentligen?
Hur som helst, sker det en dragning om vem som startar, tre skrynkliga papperslappar viks upp av var och en förarna. Jag fick nr.3. Sist upp på banan. På uppvärmningen, drar denna dam ett amatörmässigt slag på banan (jag är amatör i för sig, så rookie man kan vara i ett par skor). Sladdar ut från banan, upp på gräset och hamnar med bakdelen mot färdriktningen. I depån blir jag utskälld, biter ifrån och laddar om mentalt så gott det går. Tankarna fladdrar, försöker hitta fokus och fånga tävlingsinstinkten som just då lyser med sin frånvaro. Tar en sväng upp till läktaren för att kolla in kurvan som jag tabbade mig i. Kliver upp, ett par bekanta ansikten finns där uppe som påminner mig om den berg- och dalbana det har varit med byggandet av bilen. Den långa ihärdiga vintern gjorde sitt. Det har inte varit en dans på rosor, men här står jag! Jag ska visa att det har varit värt varenda öre, minut och känslorna av hopp och förtvivlan. Äntligen är det min tur att köra, adrenalinkicken kommer som en blixt från himlen. Flåsar högt och hjärtat bankar hårt, får inte bukt på det. Ingen radiokontakt med depån, sladdarna hänger lösa, samtidigt kom jag på att det hade nog varit bra och gå ner i vikt, det har ju sina fördelar. Svårt att samla mina tankar, okoncentrerad ändå in till tårna. Jag inser att jag kört halva banan på väg mot ”den där kurvjäveln jag drog ut på gräset”, tänk om jag gör det igen? Ångestsvettningarna böljer över min runda kropp. Känner oroande blickar från teamet, känner deras känslor på huden och jag är beredd på den kommande utskällningen, tystnaden och arga blickarna. Huh! Överlevde, så även bilen. Färden mot första varvet börjar ta sitt slut, kommer jag att fixa detta?
Vi är osams, jag och bilen alltså. Vi drar åt varsitt håll. Peggan skriker, vad vill du av mig???? Och jag skriker tillbaks, plats! Ge upp!!! Streta inte emot, biljävel!
Jag inser att detta kommer inte att fungera, men vet inte vad jag ska göra. Precis då viftas gul flagg på banan. Släpper gasen, flåset lägger sig när jag säger åt mig själv att sluta med det.
Plötsligt kommer jag ihåg! Prata, ja precis, prata. Jag börjar prata högt med mig själv och Peggan. Vi för en harmonisk dialog, vi enas sakta men säkert. Det som sägs, stannar mellan mig och Peggan. Vi blir vänner, vi provar oss fram tillsammans, ber om ursäkt och ger varandra nya chanser. Jag tycker mig höra en liten viskning om vänskap och trygghet när jag växlar upp till 4:ans växel på raksträckan. Vi rullar på tillsammans, vi fixar kurvorna, krönen, andra bilarna på banan med respekt. Frågan är om vänskapen kommer att bli djupare?”

 

Vi, hela teamet, tackar för välkomnandet till NSHC och tar med oss erfarenhet, lärdomar och inte minst tips från många av våra rutinerade medtävlande. Ett stort tack till våra samarbetspartners; Katrineholms MK, Yrkesplugget, Tuning Chip , Finess, Mlimits, Shipman bildelar och Mineva Marketing; med ert stöd når vi hur långt som helst!

 

Tusen tack till alla som stöttar och följer oss. Vi ses på Gelleråsen 27 maj. Kom ihåg: Vi finns på facebook och Instagram

Hälsningar,

Hanna, Jenny, Eeva & Depåkillarna

 

“Finishing races is important, but racing is more important.”
― Dale Earnhardt Jr.